En stor andel av traumapatienter lider av skallskador. Att hantera dessa korrekt är en stor och viktig utmaning för prehospital intensivvård. Prehospitala riktlinjer avseende omhändertagande av dessa har dessvärre länge varit färgade av en låg ambition avseende vårdkvaliteten. Föga förvånande har det samtidigt varit svårt att påvisa överlevnadsfördelar för patienter som fått sådan intensivvård.
Nu pågår äntligen diskussionen om att omhändertagande präglat av högre kvalitet. Se det här inlägget med bra diskussion kring hemodynakmiken. Här är Twitterdiskussion som följde.
Kan det vara så enkelt att man som läkare, vid omhändertagande av en skallskadad patient prehospitalt, påminner sig om hur man hanterade patienten under den där rotationen på Neurooperation? För egen del var det några år sedan men jag minns inte att jag sövde alla isolerade skallskador med 100 mg Ketamin, jag minns heller inte att jag accepterade ett systoliskt blodtryck på 90 mm Hg mätt med manschett. Jag genomförde definitivt inte anestesin med itererade doser av Ketamin varje gång patienten låg i sprättbåge med svalgreflexer. Jag vill till och med minnas att jag använde ickedepolariserande relaxantia för att undvika de ICP toppar man var ganska säker på att celokurin gav..
Jag minns däremot tydligt att jag nästan altid satte artärnål före sövning och hade någon form av inotropi/pressor infusion klargjord på sprutpump.
Finns det någon ursäkt för att inte använda samma kvalitetskrav om jag insisterar på att söva dessa patienter utanför sjukhus?
Argumenten att "det är för svåra förhållanden utanför sjukhus" börjar klinga märkligt ihåliga..
Det är kanske dags för oss att sluta leta ursäkter och istället förbereda oss för de i allra högsta grad förutsägbara förhållanden vi kommer stöta på runt nästa skallskadade patient?
Processen att söva en skallskadad patient prehospitalt är i allra högsta grad förutsägbar ner i minsta detalj och fullt möjlig att träna upp till sekundprecision. Men det kräver just upprepad träning.. om och om igen..
Orkar vi det? 
 

Som narkosläkare är det lätt att ha ett ett väl avslappat förhållande till Ketamine: Jämfört med andra droger vi använder så är Ketamine lättanvänt, (nästan) oansett vilken dos och över vilken tid vi ger drogen så blir resultatet (analgesin/anestesin) någorlunda bra. Ibland drabbas patienten av hallucinationer eller orostillstånd men detta är sällan/aldrig av livshotande karaktär och "löses alltid" av en liten dos Midazolam eller Propofol.. Det kan dock för patientens upplevelse och välbefinnandes skull vara skäl att vara lite noggrannare i sitt förhållningssätt till dosering och allmän hantering av patienten. Detta beskrivs på ett bra vis i denna artikel  

Nej, det handlar inte om många patienter, men dom är oftast unga, dom dör allihop om du inte gör något och deras bröstkorg är oansett bortom räddning, antingen av dig nu eller av en patolog ngr dygn senare. Patologer uppvisar generellt mycket dålig långtidsöverlevnad hos sina patienter..
Således en artikel väl värd att läsa men glöm heller inte att garanterat fler patienter gagnas av att du kan utföra en TBI RSI klockrent utanför sjukhus.. också..